Det är svårt att förstå. Det mesta i alla fall. Allt. Gjorde jag rätt? Vem gjorde fel? Hur skulle en ha handlat? Borde vi alla bara sitta på våra platser och hålla käften? Hur vet en att allén en vandrat bara var en jävla bluff? Hur många brustna hjärtan går det på ett år och hur många av dem var jag själv? 

Det var bara så konstigt. Allt. Verkligen allt. Det var som om någon tittade mig djupt i ögonen, klädde av mitt leende och lämnade kvar ett stort frågetecken. Hur ska en veta när saker händer för att de bör hända och inte för att en gjorde ett dumt misstag? Jag fortsatte bara att gå. Vände mig aldrig om och tittade in i de ögonen, som kanske kunde ha sagt allt. Som kanske hade haft något slags svar. 

"Sådana människor är sådana, som stoppar en. Drar ner en i skiten och där stannar en." 

Men hur vet den där vilsna själen om läpparna bara var på låtsas? Om sången var på riktigt och ifall koppen fylld med kaffe borde ha slängts i väggen? Borde en ha sprungit istället för att gå lugnt i stenröset? Saker vi aldrig kommer att få veta. 

Livet är fyllt med misslyckanden. Livet spelar ofta spratt med oss alla och det är sällan vi får veta vems fel det var. Tårarna kan vara äkta. Leendet kan vara falskt och framför allt så kan alla löften vara ett minne blott. Som den där eftermiddagen. 

Ibland önskar jag att jag skulle få det där samtalet igen. Det där som innehöll skrik, tårar och anklagelser. Anklagelser som var sanna. Som behövde blottas. Faktiskt bara skrika åt helvete. Det tog mitt nästan ett år att erkänna. Erkänna hur rätt allt var och hur fel jag var. Det var ett erkännande, som sedan försvann med vinden. Nu var det bara försent. 

Att drömma är aldrig fel. Så länge en är realistisk och förstår att en dag kommer en också krossas under foten.

Farväl, brita

Det är mycket som vi inte förstår. Som vi försöker att förstå. Vi vänder, vrider och analyserar men aldrig blir vi klokare än vad vi redan är. Att gråta hjälper sällan. Vi är alla som en enda andragradsekvation. Vi bara är. Det går inte att räkna ut varför eller hur vi blev så. Det bara blev och nu bara är vi. 

Det sägs att en bara är på turné. Men egentligen flyr en. Rädsla är högst i fokus. Jag är på fri fot, som Navid en gång sa. Men hur fri är en om en bara flyr? Flyr, flyger och springer i väg. Ser alla andra lämna plattformen medan en annan bara står och glor. Jag vill också hitta dit jag borde. Flyg i väg med alla andra, fast åt mitt håll. 

Istället hjälper jag bara andra att testa sina vingar. För någon måste väl göra det med? 

Är helt jävla uppriven. Är försvunnen och förlorad. Och jag har fyllt 17 en gång i tiden. Det är inte rätt tid att klaga heller. Du har rätt. Hur många orkar egentligen lyssna på ens skit? Inte mycket som folk klarar av nu för tiden, inte ens en idiot som jag. Jag erkänner. 

Lycka till, testa dina vingar. Jag tar emot dig om du faller. 

Farväl, brita

Oskar sjöng den. Vi alla sjöng med. Men är det inte väldigt tragiskt? För alla har vi varit där. Ett loppisfynd. Någon som kastades bort efter en gång. Men ändå reser vi oss upp och gör samma misstag gång på gång. I tron om att den här gången kanske det inte går åt helvete. Hen kanske fångar mig den här gången. Glöm det. Hen kommer aldrig att fånga dig. 

Jag fördriver tiden med att försöka hitta tidsfördriv. Så som att sticka, titta på oändliga serier och resa bort. Fly, likt en fjäder bara flyga iväg. Det är lite det jag tänkte göra imorgon. Jag flyger till Norge. Jag orkar väl inte vara här längre. Trött på skiten. Ba: försvinner. Skönt. 

Nu sitter jag bara och funderar på när vissa saker kommer nå andras öron. Hur kommer reaktionerna vara? Kommer någon komma levande ur detta? Antagligen inte. Återstår att se. Alla får väl bara ta och skylla på alkoholen, vår allas bästa vän. Eller? Eller så står alla bara för sin handlingar och säger att vi inte ångrar det. Inte alls. 

SAIL!

Farväl, brita

Nej. Det var bara ett ord, som inte behöver sägas fler gånger på grund av sin oerhörda innebörd. Men ändå fick ett par öron aldrig höra det. Nej. Det är lätt att säga, tre bokstäver och en stavelse. De där öronen hade nog behövt det ordet långt innan ögonen gjorde att hjärnan föll ur balans. Bara nej.

Så tiden rinner förbi. Vi alla gjorde misstag men skrattade åt dem i slutändan. Nu börjar ledigheten av jobbet men jobbet med problemen. Allt det där som blev kvar efter att någon bestämde sig att bete sig, som en idiot. Det är svårt att förstå varför folk slår och är puckon och trots att det är deras fel måste någon annan städa upp efter dem. I detta fallet är det en sak i mina och finska polisens händer. Men hur länge ska det pågå innan allt är uträtat och inga frågetecken finns i någons panna? Antagligen en helt jävla evighet.

Men om jag säger "I choose you" och nynnar med i någon slags melodi, som ska framstå som vacker. Vad händer då? Är en dröm bara en dröm eller hade den någon slags innebörd? En promenad senare och delade skratt har inte gjort mig klokare. Inte alls.Istället fick någon något annat nära att tänka på. Ett annat andetag. Som kanske var mindre förståeligt än de flesta. För hur många varv jorden än snurrar runt sin egen axel blir ingen klokare. Ingen av de två individerna. De pratar på ett annat språk ingen förstår. En tystnad kan vara så talande. Vi får se.

Så jag sjunger bara med i livets melodi och ser vart den tar mig. Jag är ju trots allt så himla ung och har hela livet framför mig. Inget jag behöver stressa mig igenom. Nej. Bara nej.

Farväl, brita

Jag låg på sidan. Fick ont i armen, som om jag alltid ligger på vänster axel. Lyssnade på alla låtar, som förstörde mig en gång i tiden. På allt det där som gjorde så jävla ont.

Jag ger mig av. Jag försöker få kontakt. Försöker att förstå. Men folk går inte att nå, vill inte förklara eller berätta vad som är fel. Jag står bara och trampar, väntar på att inte bli bortglömd. Väntar på att bli som dem. Bara väntar. Och inuti bränner det. Det bränner av lycka, ilska, ledsamhet, frustration och allt annat som går att känna. Att ta på. Att finnas.

Jag ger mig av nu. Jag orkar inte se de förstörda bli bortglömda. Jag vill inte se fler ljus brinna ut och jag måste springa innan det är försent. Men innan jag ger mig av, snälla säg ett ord. Att du inte glömmer. Du får inte. Jag förlorar bara. Försvinner ut på havet. Havet kan äta upp oss båda en dag, vet du det?

På fullaste allvar ger jag mig av. Jag åker till Stockholm imorgon och vidare mot Helsingfors. Vi kommer förvisso åka fram och tillbaka varje dag. Men jag tänker aldrig kliva av. Det är mitt hem snart. Snart.

Farväl, brita

Där låg jag. I min säng. Bara sådär ensam som man inte vill känna sig om natten. Jag tittade upp mot mitt fönster. Bredvid hängde en tavla på en ack så vacker man. Han är snäll. Jävligt bra.

 Medan stjärnorna började lysa klarare på himlens svarta tapet råkade jag klicka in på någons facebookprofil. Unfriend. Där. Nu var han borta. Borta ur mitt liv lika fort som vinden tar tag i höstlöven en stormig dag. Jag kände mig bara så jävla tom. Hade jag förlorat något eller var det här mitt sätt att vinna kampen? Kampen om frihet, skuld och sorg. Nej, jag vet inte ens vad kampen hade för dold agenda. Om den ends hade någon alls.

Jag åkte förbi den där perrongen som brukade få mig att le sådär töntigt och nästan cheesy. Jag log inte längre utan kom på mig själv att rysa till. Jag tittade ut genom fönstret och tittade på perrongen som om det skulle ha varit min värsta fiende. På bara en vecka hade mitt leende försvunnit. Natten hade rövat bort mitt hjärta. Mina känslor . Mitt leende.

Håll inte om mig under den där låten som gör ont. Le inte mot mig med det där leendet jag brukade älska. Aldrig igen. Vi är inte de vi en gång var, det rövade du bort precis som natten slukade mina tårar. Du är allt jag aldrig velat vara. Snälla bli aldrig min igen..

Allt gör ont för någon. Tallrikar går sönder, själar bryts ner och hjärtan krossas som tomater. Ibland känns det som att man faktiskt ligger söndertrasad i bitar, i olika burkar, med likadana etiketter. Ligger bara där och väntar på att någon inte ska se de bucklor som finns lite här och där. Men alla finner vi felen före det fina.Jag trodde att jag hittade alla burkar. Alla som ledde till den där perfekta. Jag hittade buckliga, trasiga och nedsatta priser. Trixet var att börja pussla, pussla bland allihopa så man fick någon slags balans.Jag gick ifrån affären den dagen och trodde jag hade alla ingredienser jag behövde. Tänk så fel man kan ha. Det som fattades var hjärtat, själen och den ömsesidiga kärleken. Jag känner mig helt jävla tom. Jag känner mig lika blåst som ett maskrosfrö om sommaren och det jag trodde jag hade i mina händer var bara längre bort än jag kunnat ana.nu sitter vi istället och försöker låtsas som om inget har hänt. Vi leker charader med varandra, för allt är ju bra nu. Eller?kärlek är bara slöseri med tid, och inte fan tänker jag slösa bort mitt liv. Farväl, brita

Om hundra år kommer maten i kylen vara möglig. Om hundra år kommer vinter kanske ha blivit till vår. Om hundra år kanske robotar styr världen. Om hundra år finns inte jag längre. Och kanske är det en bra sak? Att allt bara går runt runt runt, utan någon speciell mening. Eller har livet en mening? Det vet man antagligen inte förrän det är försent.

Jag bara stirrade upp i taket. Tänkte ett par dumma meningar som inte ens var värda att säga rakt ut. För vad hade det varit för mening med det, egentligen? Tillbaka hade jag bara fått ett par ögon som sa att mina ord inte passade in. Att de var värdelösa, ungefär lika värdelös som jag kände mig just då. Men vad finns det sen?

Hur länge ska man behöva vänta tills man inser att man väntat förgäves? Man går bara runt i cirklar och hoppas på att himlen inte ska falla ner rakt i ens ansikte för en gångs skull. Men på något vis gör den alltid det ändå. Det är sådana stunder man känner: varför jag? Varför inte någon annan, som omväxling?

Nej, i dessa stunder är det bara du du du du du du som står på livskartan. Aldrig annars.

Jag skulle egentligen bara kunna gå runt i mina cirklar, undra vad livet egentligen har för mening och varför himlen alltid behagar att falla rakt ner i ens ansikte när man som minst behöver det.

Det kan jag göra.

Men jag fyller år nästa vecka. So? Det är ändå inga friends här som bryr sig, så varför ska jag? Orkar inte det här falska skådespeleriet längre. Så himla idiotiskt.

You can't stop wishing if you don't let go. Jag kanske bara borde släppa taget. 

Farväl, brita